Trygg fritid, vad det har gjort för mig

Jag hade vad många skulle kalla en lycklig uppväxt, eller i alla fall det som de tror är min uppväxt. Visst hade jag, och har än idag, en kärleksfull familj. Och jag gick på en bra skola med bra lärare. Men det fanns mycket som inte de vuxna såg då, och fortfarande inte ser idag.

När jag gick i ettan började det. Ord som sårade mig, som än idag fyller mitt självförtroende med tvivel.  Jag var alltid knubbig som liten, i skolan kallades jag tjock. Jag fick inte vara med och leka med tjejerna. Jag hade några få killkompisar som lät mig vara med ganska ofta. Men det var aldrig en självklarhet.
Det slutade inte förrän jag gick i sjuan, jag hade precis bytt skola och jag hamnade i en klass med mina två vänner. De var de två jag kände att jag kunde lita på. Mobbningen slutade inte förrän jag fick ett utbrott på en av de andra killarna i min nya klass och jag lyckades få dem att förstå att det inte var okej att kalla mig fula ord.
Under hela denna tid, när mobbningen pågick bakom de vuxnas ryggar, så fanns det bara en plats som jag kände mig trygg på, Scouterna. Jag gick med som 8åring och jag älskade det! Det fanns ingen som sa något om hur jag såg ut, att jag inte passade in för att jag inte såg ut som alla andra. Och de vuxna stöttade mig i allt jag tog mig för. Jag lärde mig att oavsett hur jag ser ut så passar jag in. Oavsett vad jag tycker om mig själv så blir jag accepterad. Det blev min fristad.

Det blev min enda fristad.
Efter ett par år så började min yngre bror ge sig på mig. Han har aldrig skadat mig fysiskt. Men jag är inte den snabbaste när det gäller att plugga, jag har dyslexi och har svårt att läsa tyngre böcker. Framför allt faktaböcker. Det problemet hade inte han. Så någon gång under tidens förlopp så började han kalla mig trög, idiot, dumskalle. Sådana ord som kanske inte låter så farliga, men de gör mer skada än många tror.
Så jag flydde.
Jag spenderade all min lediga tid på scouterna. Varje helg var det ett nytt äventyr, en ny ursäkt för att inte vara hemma. För att försvinna från världen som skadade mig. Och eftermiddagarna spenderade jag med en av mina två vänner. Jag försökte att aldrig vara ensam hemma med min yngre bror.
Det fanns ett par ledare som jag tror att jag vände mig till extra mycket. Som än idag hjälper mig genom dagarna och veckorna som flyter fram.

Genom åren har jag aldrig trott att jag kan klara av något större, och varje gång jag försökt har jag fått så mycket stöd från andra inom scouterna, både unga och vuxna har visat förtroende för mig. Jag står för alltid i tacksamhetsskuld till dem, för allt de gjorde för mig.

 

Text: Therese Skärlund

Det här inlägget postades i Okategoriserade, Trygg fritid och märktes , , , av admintryggamoten. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>