Pepp och trygghet betyder allt för självförtroendet!

Popkollo

I lite mer än 10 år har föreningen Popkollo arrangerat musikläger för tjejer. Sara Malmberg åkte på sitt första popkollo-läger när hon var 14 år och berättar här om vad det betydde för henne.

Det är början av juni. Du är 13 år och sitter inträngd i en kyrkbänk bland klasskamrater i nytvättade hår för att lyssna på rektorns sommartal. Det är syrenlukt i näsan och svettiga lår som klibbar fast i bänken. Och det är skolkören, ledd av den överentusiastiska musikläraren med grön ögonskugga och rosiga kinder. Skolkören som det annonseras om ibland. ”Alla får vara med, kom och sjung”. På varje viktig dag är de med. Julavslutning och sommaravslutning och temadagar. Och alla är välkomna men ingen undrar varför det bara är de populära tjejerna och de coola killarna som är med. De populära tjejerna som sjunger rätt och får högsta betyg i musik utan att bli hånade för det. Och de roliga killarna som får hela kyrkan att fnissa förtjust när de tar över sommarsångerna och lägger in snuskiga ord så fort det går. Alla får vara med och du sitter längst bak och trängs med de andra i kyrkbänkarna medan sommaren regnar bort utanför fönstren. Och du berättar inte att du har tagit saxofonlektioner på Kulturskolan en gång i veckan i 5 år, för alla vill ändå helst hörs skolbandet som spelar efter kören. Det är fem killar med elgitarrer och långa luggar som har skrivit en egen låt och alla säger alltså dom är så himla bra, ellerhur, visst är dom så himla bra? Du nickar och sen är det sommarlov.

 

Det är mitten på juli och du läser en artikel i tidningen: Popkollo ger slagkraft. Det är ett kollo i Hultsfred där inga killar får spela elgitarr, men alla tjejer får spela vad de vill. Du läser artikeln, om och om igen. Sedan klipper du ut den och sparar i skrivbordslådan. Tänker; nästa sommar, då ska jag spela musik i Hultsfred.
Det blir nästa sommar och du spelar trummor i bandet Kors i backen. Du sover i sovsal med våningssängar, äter ris och gryta på papptallrik och skriver en låt med oklar handling. Du handlar godis på Willys, cyklar fram och tillbaka på gatorna i Hultsfred och lär dig sju nya ackord på gitarr. Går på metalfestival i ösregn, spelar kort hela natten och gråter i bilen på vägen hem. Och det är så konstigt; ingen sätter betyg eller går igenom kursmål på overhead eller säger men lilla vän, vet du inte vad en telekabel är för nåt? Ingen klappar dig på huvudet och säger vad duktig du är som spelar rätt, för det finns plötsligt ingenting som är fel – och vad är då meningen med att spela rätt?

 

Det blir höst igen, och medan du blir ett år äldre fortsätter skolan att vara precis likadan. Men det kan den få vara, för du är ändå på väg bort. Du börjar spela i band och söker musikgymnasium och lyssnar på popmusik som ingen musiklärare någonsin har tipsat om. Och till skolavslutningen samlar du ihop ett band med nio personer som inte är killar. Ni får spela sist, efter alla körer och killband. Du spelar elgitarrsolo trots att det är det läskigaste som finns. Men när du tittar längst bak i lokalen, förbi alla klasskamrater och lärare, kan du nästan se att de står där längst bak och diggar; alla dina Popkollo-ledare och bandkompisar. Och det är därför du vågar.
Och det är så du tänker nu: om du kollar riktigt noga så står de alltid där, längst bak, och diggar med i allt du gör.

 

Text: Sara Malmberg

Foto: Popkollo

 

Texten har tidigare publicerats på sajten Equalizer.

Läs mer om Popkollo och deras läger på Popkollos hemsida.

Det här inlägget postades i Trygg fritid och märktes , , , , , , av admintryggamoten. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>