Hur ska man veta?

Elina undrar en sak. Hon har undrat länge och den här veckan hände något som ställde frågan på sin spets. Ända sedan förskolan har hon lärt sig att man inte ska skvallra. ”Skvallerbytta bing bång”.

Lite bus kan ju alla göra och det kan till och med vara skoj. Som den där gången när någon hade lagt en liten groda i frökens väska. Fröken blev inte rädd för grodan, hon bara skrattade, så det spelade ju ingen roll. Eller när någon hade hittat godiset som fröken hade gömt i skrivbordslådan till roliga timmen, så när roliga timmen kom fanns nästan bara godispapper kvar. Om man nu hade vetat vem godistjuven var, hade det kanske varit elakt att skvallra? Å andra sidan var det ju jättetråkigt för hela klassen att inte få något godis…

Häromdagen på lunchrasten hade några tjejer lek-bråkat, bara på skoj. Först. Sen hade det urartat och två-tre stycken hade försökt dra ner byxorna på en fjärde. Några hade stått en bit ifrån och tittat på. Ingen gjorde något. När Elina upptäckte vad som höll på att hända ringde skolklockan precis, vaktmästaren gick över gården och alla sprang in. I klassrummet satt den utsatta och grät halva lektionen. Men ingen talade om varför, inte tjejen själv heller. Och den där tjejen brukade aldrig gråta – Elina tyckte att det borde ha fått någon vuxen att fatta att det hade hänt något allvarligt. Men sedan var det inget mer med det och alla lekte som vanligt på sista rasten.

På vägen hem hade Elina sällskap med Ebba, som fnissande berättade, att på sista fotbollsträningen hade den ena ledaren uppmanat några av barnen att dra ner byxorna på den andra ledaren, och det hade de lyckats med. Elina förstår inte det roliga i det, hon mår nästan illa när hon kommer hem, hon är så glad att hon inte går på fotbollsträning, och hon tänker att om hon hade varit där skulle hon nog aldrig ha gått tillbaka dit igen.

När Elina berättar alltihop för mor, säger mor, att så där får ingen göra, ingen!! Inte mot någon och inte ens på skoj. Då måste man berätta för en vuxen. Och nu undrar Elina: Om vuxna gör så mot varandra, vem ska man då berätta för? Och hur ska man veta när det är okej att skvallra, och när det inte är det? Hur kan de vuxna överlåta åt barnen att avgöra det, när inte ens de verkar kunna reglerna?

Händelserna i den här berättelsen, som ursprungligen publicerades på bloggen ”Nån som jag – En droppe i floden”, https://nansomjag.wordpress.com/ under rubriken Skvallerbytta bing bång har skett i verkligheten, fast inte precis så som jag här berättar. Det jag vill ha sagt är, att vi vuxna i alla sammanhang måste föregå med gott exempel. Det är inte bara en dålig floskel att barn inte gör som vi säger utan som vi gör. Alla som har barn eller jobbar med barn yrkesmässigt eller på fritiden borde ta detta med Trygga Möten till sig.

Text: Karin Öhman

Det här inlägget postades i Stöd och märktes , , av admintryggamoten. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>