Att störa

collage_tryggamoten_20150519

Jag skriver den här texten i rollen av ett offer för sexuella övergrepp, något som hände mig när jag var ett litet barn. Jag fick för ett år sedan frågan om jag kunde tänka mig att skriva någonting till Trygga Mötens blogg och tackade självklart ja. Om jag kan skriva något som kan förhindra sexuella övergrepp så vore det väldigt betydelsefullt.

 

Jag satte mig direkt vid datorn men där tog det stopp. Jag försökte upprepade gånger men vid varje försök att berätta om hur det är att vara ett offer, hur det känns, hur vi ska förhindra det, hur mekaniken i övergrepp kan se ut och så vidare, så blev jag bara sittande med oavslutade meningar.

 

Att benämna och sätta ord på sina egna tankar kring vad som hände tvingar fram känslorna som övergreppen lämnat efter sig. Att prata om det får mig att tappa fotfästet och känna mig liten, lurad, ensam och rädd. Att berätta om det får mig att må dåligt, att känna mig livrädd, oduglig, äcklad och mycket oroad. Att berätta får mig att vilja byta ämne innan jag ens börjat säga eller skriva något.

 

Min psykolog säger att traumatiska händelser får hjärnan att tro att det som skedde då sker nu. Minnet verkar inte kunna hantera tid. Idag händer inte hemska saker mig nämnvärt men det finns situationer i mitt liv som får mina minnen att tro att ”NU HÄNDER DET IGEN!”. På ett ögonblick börjar mina känslor att handla utifrån det som hände då.

 

Mitt liv är präglat av en hjärna som automatisk står i beredskap att skydda mig från att hamna i situationer som jag hamnade i då. Den leder snabbt bort mig från misstänkt ondska och scannar ständigt efter farligheter. Finns det minsta risk för att jag kan förlora kontrollen igen på det viset börjar varningslamporna blinka. Idag förstår jag att dessa lampor är trasiga och om jag alltid lyssnar på dem slutar det med att jag inte vågar gå ut. Det här är det funktionshinder som sexuella övergrepp lämnar efter sig. Att ständigt vara rädd för att förlora makten över sitt liv hur tryggt liv man än lever.

 

Jag har ingen aning om hur man förhindrar sexuella övergrepp, i föreningslivet eller någon annanstans. Men utifrån mina erfarenheter så tänker jag att organisationer och föreningar kan minimera de situationer där övergrepp kan ske genom att tala om det här ämnet högt och ljudligt. Om barn, ungdomar och ledare lär sig att skramla högljutt med kunskap och begrepp på ett självklart och enkelt vis så kan det säkert störa en förövare. Jag tror att utbildning och samtal kring vad sexuella övergrepp är kan vara ett bra sätt att minska manövreringsutrymme för förövare. Ju fler barn, ungdomar och vuxna som har verktyg och kunskap om det ju mindre plats blir det för förövare.

 

Jag tänker att en förövare oftast skäms över sitt beteende – att det i alla fall är något som hen gömmer och är rädd för att andra ska upptäcka. Jag tror att förövare oftast är en bland oss och att övergrepp sällan sker utan att det finns en omgivning och ett socialt sammanhang som förövaren har manipulerat. Jag tror att det går att störa förövare genom att som vuxen vara närvarande och tydligt visa omgivningen att du ser, hör och kommer agerar på sådant som inte är som det ska. För även förövare har öron och kanske lyssnar.

 

Jag råkade ut för en person som uträknat skaffade sig egen tid med mig på sätt som andra vuxna hade kunnat stoppa om de kunnat läsa varningssignalerna. Denna förövare var dominant och charmant mot andra vuxna vilket gav hen manövreringsutrymme att skapa tid där vi två blev ensamma. Det var där övergreppen sedan skedde. Det här var inget som hände över en dag utan det var en långsam process som låg utspridd över år. När det väl hände så var alla andra vuxna för länge sedan borttrollade.

 

Den här texten tog mig nästan ett år att skriva. Vissa texter tar längre tid att skriva än andra och jag ser det som en framgång att den här texten finns.

Jag hoppas att den stör någon.

 

/Patrick, 37 år

Det här inlägget postades i Trygg fritid av admintryggamoten. Bokmärk permalänken.

En reaktion på “Att störa

  1. Tack!
    För ditt mod att berätta, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter fastän det tog sån tid att skriva, fastän det säkert varit en svår uppgift.
    Tack för att du vill belysa detta svåra ämne.
    Tack för att du vill vara med och bidra till mer kunskap om övergrepp mot barn.
    Tack. /Johanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>